Slaget vid Poltava
Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 och var en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia. Slaget vid Poltava framstår som en kollaps från den svenska härledningen.
Upprinnelsen
År 1700 förklarade Danmark, Sachsen och Ryssland krig mot Sverige. Hela kriget hade sedan gått Sveriges väg och alla staterna utom Ryssland hade dragit sig ur. Karl XII:s armé som gick in i Ryssland var mycket större än den som stred vid Poltava. Karl XII:s första mål var att utmana tsar Peter genom en strid i Moskva. Kylan och det hårdnande ryska motståndet utmattade dock den svenska armén. Ryssarna brände sina byar och allt de svenska soldaterna och deras följe fann var aska. När de inte hittade tillräckligt med mat svalt soldaterna och många dog av detta. Andra dog också av köld eller sjukdomar.
Den svenska armén som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna och välutrustade krigare kunde inför slaget bara ställa upp med 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral (ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning). Trots det försökte man överraska de ryska utposterna. Något man tyvärr misslyckades med.
Slaget har gett upphov till det ryska talesättet "som svenskarna vid Poltava", för att beskriva någon som är helt handfallen och maktlös.
Slaget
Grundidén var att den svenska armén snabbt och smidigt skulle ta sig förbi de ryska redutterna utan någon större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till förlorad tid och onödiga förluster. Faktum var också att den Svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas med detta var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten för att vid gryning vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan.
Det otroligt viktiga överaskningsmomentet gjorde hela processen väldigt problematisk. Order hade givits väldigt diskret till officerarna under natten och på grund av detta hade även en del missförstånd skett. Bland annat uppfattade generalmajor Carl Gustaf Roos att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant. Man ställde även upp de svenska trupperna under natten vilket ledde till att det blev ett mindre kaos, vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (gryningen var på väg) blev svenskarna tvungna att starta marschen.
Till en början gick planen som planerat utan att svenskarna blivit upptäckta av de ryska styrkorna i redutterna. Men någon gång under morgonen utbröt skottsalvor från ryska redutter. Det är osäkert vad som startade det hela, men troligtvis hade någon rysk utkikspost observerat de blänkande bajonetterna eller annan utrustning i den tidiga morgonsolen.
Svenskarna intog först de två främre skansarna och passeraade skanslinjen upp mot fältet framför det ryska lägret. Carl Gustaf Roos fortsatte tillsammans med 2 600 man till storms mot den tredje ryska skansen. Eftersom svenskarna saknade den rätta utrustningen samt artilleri för en belägring blev anfallet ett blodbad och den svenska styrkan retirerade mot en skog i närheten.
Man visste inte alls var Lewenhaupt och Rehnskiöld med soldater befann sig och man retirerade hela tiden i förhoppning om att stöta på den svenska huvudarmén. Armén var dock uppe och gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och väntade på att Roos bataljoner skulle anlända. Något som inte hände då de retirerade. En övermäktig rysk styrka tvingade Roos och hans manskap ner mot Poltava där en övergiven redutt belägrades. När de senare gav upp hade endast 400 man hade överlevt de föregående striderna.
Efter ett tag stod det klart för ledningen i huvudarmén att man inte kunde vänta sig att Roos bataljoner skulle dyka upp. Vid samma tid marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tvingade ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare eftersom ryssarnas elittrupper fanns där.
En kavallerigrupp under Carl Gustaf Creutz red mot ryssarna på gardets sida. Ryssarna hade ställt upp i en fyrkant för att möta anfallet och samtidigt skickades en rytteristyrka bakom den svenska som fick ge sig. När äntligen delar av det oordnade kavalleriet på den vänstra flygeln gick till attack hade fotfolket där redan börjat fly. Snart utbröt kaos och stora delar av armén flydde slagfältet. Man lyckades dock samla upp några trupper och började marschera mot trossen vid Pusjkarjovka. Snart tätnade linjerna och man lyckades komma tillbaka till trossen och där stora delar av artilleriet fanns. Därifrån började man på kvällen den 28 juni marschera söderut längs floden Vorskla.
För första gången på mycket länge hade den ryska armèn vunnit en stor seger mot en stor svensk armè. Slaget var betydelsefullt på många sätt då man både stoppade svenskarna, och dessutom väckte mycket moral i de ryska soldaterna som nu såg att svenskarna faktiskt gick att slå. Svenskarna hade hamnat i ett sårbart läge eftersom man nu började få ont om manskap och ammunition.
Kapitulationen vid Perevolotjna
Sent på kvällen når den svenska armén byn Novyje Senzjary. Vilan blev inte långvarig, för på morgonen nästa dag fortsatte man marschen längs floden till Kobeljaki. Man når Tasjtajka och Perevolotjna på morgonen den 30 juni. Där fanns en övergång över Vorskla man tänkte försöka använda, men man hade få båtar tillgängliga och det var ont om virke. På natten till den 1 juli korsade Karl XII och Ivan Mazepa floden Dnjepr med ett antal soldater. På morgonen den 1 juli anlände 9 000 man ur den ryska armén under Aleksandr Mensjikov.
De svenska soldaternas stridsmoral var mycket låg efter den stora förlusten vid Poltava. Befälhavaren av armén, Adam Ludwig Lewenhaupt, frågar först officerarna och sedan soldaterna om de vill slåss eller ge sig. Han får svaret att männen vill slåss, men bestämmer sig trots det för att ge upp och kapitulera.