Västtyskland
Västtyskland var förr den vardagliga benämningen på Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland) 1949 till 1990 i de då amerikanska, engelska och franska ockupationszonerna av Tyskland. Under den perioden vad Bonn Västtysklands huvudstad.
Västtysklands östpolitik
Gentemot Östtyskland (DDR) hade Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer en helt omedgörlig inställning, han vägrade erkänna att Östtyskland var ett riktigt land. Den sovjetiska ockupationszonen var den officiella beteckningen på "landet". Vissa tidningar satte t.o.m. DDR inom citationstecken ända fram till 1989. Regeringen i Bonn ansåg sig företräda den tyska riksenheten och föra hela det tyska folkets talan. För Konrad Adenauer var inte Östtyskland en jämbördig part med förbundsrepubliken.
När Ryssland/Sovjetunionen i mars 1952 föreslog en tysk återförening, på villkor att Tyskland blev neutralt och inte anslöt sig till Nato eller Warszawapakten stupade det formellt på att Konrad Adenauer inte ville fördröja det Västtyska medlemskapet i Nato. Konrad Adenauer var inte särskilt intresserad av en återförening, för hans del upphörde Europa vid Elbes östra strand, därefter började vad han kallade den asiatiska stäppen. I efterhand stod det klart att det sovjetiska förslaget inte var allvarligt menat, man visste att västmakterna inte skulle acceptera det men ville ändå för omvärlden framstå som den som föreslagit en återförening. USA skulle då ses som de som stod i vägen för detta. Förslaget kom från det sovjetiska utrikesministeriet och Stalin gick endast med på det efter att ha försäkrats att västmakterna inte skulle acceptera det.
Valet av socialdemokraten Willy Brandt som förbundskansler 1969 innebar en total omläggning av östpolitiken. Efter att Västtyskland hade slutit fördrag med både Sovjetunionen och Polen kunde en fyrmaktsöverenskommelse om Berlin slutas 1971, och Västtyskland erkände Östtyskland 1972. Förhållandet mellan de tyska staterna fortsatte dock vara kyligt. Ett statsbesök i Västtyskland av DDR:s ledare Erich Honecker ställdes in tre veckor före ankomst eftersom sovjetiska tidningar anklagade Västtyskland för revanschism. Det avslöjades också att den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade spioner på hög ställning i Västtysklands offentliga förvaltning.
Willy Brandt fick 1971 Nobels fredspris för sin omläggning av den västtyska östpolitiken. Han tvingades dock avgå 1974 då det avslöjades att en av hans närmaste medarbetare, Günter Guillaume, var östtysk spion.